I gårdagens Uppdrag granskning berättades det om en tonåring som hade rekryterats som infiltratör åt polisen. Redan när jag läste programbeskrivningen ställde jag mig mycket skeptisk till vad som verkade vara ett klart vinklat reportage framställt i en enskild persons egenintresse – en person som genom att ha blivit en del av en våldsam vänsterextremistisk rörelse och sedan när han kontaktats av polisen blivit informatör med frikostig lön, hade försatt sig i en prekär situation när uppdraget var slut. Jag hade redan då min teori om hur det gick till:
Upprättelseceremonin – fanns det verkligen någon substans alls?
I måndags såg jag på TV den upprättelseceremoni som hölls för de vanvårdade barnen i Stockholms stadshus. Då jag till min natur är skeptiskt lagd, hade jag inte väntat mig alltför mycket av denna ceremoni, vilken skulle vara kulmen på den utredning som pågått sedan 2006. Och när jag hade tittat klart hade jag bara en tanke i huvudet: Har man verkligen kommit någon vart alls?
Sveriges och USA:s sätt att handskas med pedofiler; en jämförelse
Det går inte långt mellan de gånger då man hör landsmän beklaga sig över de låga straffen för dömda pedofiler i vårt land. Jag håller fullständigt med om detta – straffen är rent skrattretande. I denna artikel tänkte jag skildra hur man handskas med pedofiler i svenskt rättsväsende och ställa detta sida vid sida med hur man gör det borta i USA, ett land som har kommit mycket långt i kampen mot pedofilin och som jag anser mycket väl kan få agera ledstjärna när vi försöker ställa vårt eget samhälle tillrätta. Sorgligt nog tvingas man tillstå att det främst är amerikanska myndigheter och amerikanskt samhälle som tryckt på för att Sverige ska ta detta problem på allvar, då man nästan fullständigt nonchalerat frågan inom vårt eget politiska etablissemang, med undantag för korta perioder då något mycket uppseendeväckande såsom Örebropedofilen hamnat på löpsedlarna, och politikerna blivit tvungna att åtminstone ge sig på ett spel för gallerierna, i den mån de inte vill framstå som helt handfallna.
Intagen och fästmö hade sexuellt umgänge inför deras barn i visitrum – JO gav dem rätt
I Sverige har vi något som kallas Justitieombudsmannen, en myndighet som ska sörja
för att lagar efterlevs och att vi kan skicka in klagomål om någon del av statsförvaltningen trampat på oss. Människor i gemen använder inte sig så mycket av denna rätt i sina dagliga liv, och om de gör det så upplever de inte JO vara alltför tillmötesgående – men intagna på svenska anstalter gör det desto mer. Bakgrunden till denna artikel är ett JO-beslut jag läste i morse från den 30 september detta år, där en kvinna hade skickat in anmälan eftersom hon hade upplevt det “respektlöst och kränkande” att kriminalvårdspersonal avbröt henne och hennes intagna sambo när de hade sexuellt umgänge framför sin fem månader gamla dotter i visitrummet. Länk
Varför vi nu måste lära oss av amerikansk kriminalvård
I måndags misshandlades en späd kvinnlig kriminalvårdare till döds på häktet i Flemingsberg, när hon ensam och obeväpnad eskorterade en farlig våldsbrottsling. Överfallet var oprovocerat, och ett 40-tal slag både med knytnävarna och batong utdelades mot henne. Det behöver inte gå till så här, det finns bättre modeller att tillgå än vår “humana” svenska kriminalvårdspolitik.
Christopher Gillberg, forskningsskandalen och dess betydelse för svenska barn
Jag läste nu i tidningen GP att Christopher Gillberg, enligt mig en av Sveriges absolut värsta människor, står i sista instans efter att bäst han kunnat ha försökt undvika stå till svars för det han gjort. Bakgrunden är den s.k. Göteborgsstudien, det uppdrag han fick av staten att följa barns utveckling till vuxen ålder i socialmedicinskt syfte. Samhället ville ta reda på om man kunde förebygga den negativa utveckling vissa människor visar upp, de som i vuxenålder blir brottslingar, socialt utslagna eller drabbas av annan problematik. Gillberg skickade med början 1977 ut frågeformulär till förskollärare i Göteborg med omnejd, som utan att tillfråga eller informera barnens föräldrar började samla in information om dessa barn, som skulle ligga till grund för denna studie.
Den svenska vanvården av barn är att likna vid Abu Ghraib-skandalen
Under 2003 gjorde amerikanska soldater sig skyldiga till fysiska, psykiska och sexuella övergrepp mot irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset. Och under 1900-talet, att döma av de berättelser som kommit fram genom Vanvårdsutredningen, utsattes även svenska barn för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp i de fosterhem och barnhem där de befann sig. Dessa människorättsbrott har mer gemensamt än man kan tro.
Konsten att vara hund- eller kattägare i dagens Sverige
Här högläser jag ur SJVFS 2008:5 i underhållningssyfte eftersom innehållet i detta lagdokument är helt befängt. Detta dokuments fulla titel är “Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund och katt“, och det går i detalj in på just hur man ska ta hand om sina husdjur. Det är lag om detta i Sverige i dag, och följer man inte allt till punkt och pricka kan man sättas i fängelse för djurplågeri, även om man inte är bekant med lagen. Mig veterligen så gjorde vår stat aldrig något försök att informera djurägare om denna nya lagstiftning när den kom. Jag togs själv på bar överraskning när jag plötsligt fick hembesök av en inspektör som krävde att få se hur jag tog hand om de två katter jag då hade tillfälligt. Är inte vår förmyndarstat helt fantastisk?
Obs: Videosnutten blev nästan 40 minuter lång, trots att jag läser upp lagtexten i rätt snabb takt. Och tänka sig att det finns de som klagar över mullorna i den muslimska världen. De är ingenting jämfört med svenska byråkrater.
Vad du inte visste om socionomprogrammet [socionomhumor II]
Socialtjänsten vill ofta ge sken av att socionomprogrammet är som vilken akademisk utbildning som helst – att den håller samma höga standard, kvalitetskontroll, evidensbaserad metodik och sådant. Men här skulle jag vilja avslöja detta programs verkliga kursplan. Tvärtemot vad som påstås så är denna utbildning inget annat än buffel och båg. För att citera detta dokument:
Socialsekreterare borde tvingas praktisera på McDonalds [socionomhumor I]
Det har i dagarna varit mycket på tapeten hur man kommer till rätta med de problem man har inom socialtjänsten, och då speciellt samhällsvården. Trots att denna samhällsinstitution funnits i en eller annan form i snart ett sekel, tycks dess anställda än i dag inte kunna sköta sina jobb på ett vidare tillfredsställande sätt. Ofta när man diskuterar detta i media blir den första lösningen som föreslås att socionomer ska få mer utbildning, utöver den “akademiska examen” de redan har. Men, är detta lösningen? Kan man verkligen förvänta sig att personer med de uppenbara karaktärsbrister dessa uppvisar helt plötsligt ska börja sköta sina jobb genom att man bara sätter dem på skolbänken? Nej, vad jag anser att de behöver är istället riktiga yrkeskunskaper från den privata sektorn.